Det svåra med att balansera mot normen

En av anledningarna till att många längtar till landet och ett annat mer jordnära liv idag tror jag handlar om det svåra med att få distans mot det som betraktas som normalt i samhället. Man måste ta i från tårna för att bryta med normen. Även om det har sitt pris att ta tydligt ställning mot det som anses som normalt, exempelvis genom att flytta ut till landet och bli fårbonde, så är det i alla fall inte det minsta otydligt. Att fuska med en självförsörjarlivsstil på kvartstid blir däremot direkt förvirrande, man tar varken ställning ordentligt gentemot sig själv eller mot omgivningen vilket gör att livsstilen fortfarande är förhandlingsbar. Jag kanske uttrycker detta otydligt, men det jag menar är att när det exempelvis kör ihop sig på jobbet och dyker upp arbetsuppgifter som man inte räknat med, är det väldigt lätt att gå på ryggmärgsreflexen och jobba som sjutton och det är svårt att känna ro att ta sin lediga dag och snickra på hönshus och pilla med fröer.

Det var ju meningen att hela projektet skulle ge ett lugn och sätta tonen för livet, inte skapa splittring. Jag kommer förstås inte ge upp än men det vore väldigt skönt att veta hur man ska leva sitt liv med ett jobb utan att jobbet tar över. Är det jobbet det är fel på? Normen är så stark att man ska lyckas på jobbet och för att lyckas måste man satsa fullt ut. Kan man överhuvudtaget ha ett kvalificerat jobb som man inte anser är viktigast i världen, utan en hyfsat viktig pusselbit bland flera andra? Just nu känner jag mig motarbetad, allt i min livsstil puttar mig på plats. Jag har aldrig tidigare insett hur många faktorer som faktiskt har satt mig i den situationen där jag är, det är inte bara ett fritt val hur man vill leva. Konstaterar att det räcker inte att gå ner i tid lite grann för att i grunden få en annan livsstil, det kräver mer systematik och tydligare mål. Fortsättning följer...